Välkommen till min nya blogg!
Ja, som rubriken lyder, välkommen till min nya och första blogg!
Jag är en tjej på xx år och bor i Sverige. Jag är halvasiat och halvsvensk = jag ser spansk ut. Jag bor med min halvsyster och mamma, båda är asiater.
Undrar ni vad min blogg ska handla om? Mitt liv, såklart! Men inte om vad jag har på mig för kläder eller vilket slags smink jag har på mig var dag, för jag är inte en sån flicka. Nej, bloggen kommer rikta sig mer åt min ätstörning och min fight för att ta sig ur den. Och för att ni ska kunna förstå min situation tänker jag förklara den för er;
Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde eller vad jag åt för något, mitt självförtroende var på topp och jag visste knappt vad kalorier var för något. Dessutom var jag en mycket glad och social flicka. Allt det förändrades för lite mer än ett år sen..
Jag började skolan efter sommarlovet och fick en del nya vänner. Och efter ett tag började jag lära mig av deras matvanor och fick jämt och ständigt höra deras gnäll "jag är så tjock", "jag behöver banta", "jag ska inte äta nånting alls till lunch". Självklart, tjejer i den åldern tänker jämt på sånt så det var ju inte chockerande. Det var bara det att jag inte tänkte sånt om mig själv. Jag tyckte att bantning var idiotiskt och ville aldrig börja, tänkte att jag inte ens behövde. Men mina vänner klagade jämt över sig själva trots att de var så smala, så jag började bli lite nervös över min egna kropp. Vi skulle ha hälsokontroll hos skolsyster en dag, då man kollar synen, hörseln, längden, vikten och mensen. När jag hade kollat vikten och bara satt där på stolen mittemot skolsystern, som skrev ner på papper och ändrade tillväxtkurvan (eller vad det nu heter), tänkte jag "jag kan lika gärna fråga" så jag frågade om jag var överviktig. Svaret? Ja, jag var överviktig. Det kom faktiskt som en chock för mig. Jag hade faktiskt inte trott det. Efter det började jag titta på spegelbilden allt mer. Jag såg det som jag inte såg förut, jag såg fel på mig själv överallt. När jag frågade mina vänner om jag var tjock svarade de alltid lite försiktigt "inte tjock, nej nej... men typ kanske lite mullig...", med tanke på sättet de sa det på var det ingen tvekan om att de faktiskt tyckte jag var tjock.
Jag började träffa skolsystern oftare och oftare, för att jag ville ha hjälp med att gå ner i vikt. Jag slutade med att äta chips och läsk och godis lika ofta och jag började promenera ofta. Jag sa till mig själv "jag ska aldrig banta, jag ska bli smal på ett hälsosamt sätt". Och det gick ganska bra, jag fick höra från vänner att jag såg smalare ut. När jag vägde mig så visade vågen inte mycket skillnad faktiskt, så jag blev lite nere. Men jag blev aldrig riktigt engegerad i viktnedgången, i alla fall inte så att jag tänkte på det 24/7. Jag åt fortfarande ganska mycket, bara inte onyttigheter och det är ju bra för en växande kropp. Men någon gång i slutet av November gick något snett, mitt självförtroende sjönk som en sten och jag började bli besatt av att veta hur mycket fett det fanns i maten, jag började surfa på internet efter vad man skulle akta sig för när man ville gå ner i vikt. I början av detta året började jag banta på allvar. Jag var jämt ute på internet och sökte efter thinspo, åt extremt lite, började köpa alla dessa dietprodukter som Nutrilett och Naturdiet.. jag gick då ner mycket i vikt, farligt mycket vikt på bara några få månader. Bara fyra månader efter nyår hade jag uppfyllt mitt nyårslöfte som var att gå ner 10 kilo.
Jag är inte som de flesta ätstörda, jag insåg att jag hade ett problem och sökte hjälp. Jag vet att jag borde äta ordentligt, jag vet att jag inte borde få ångest, jag vet jag vet jag vet. Så jag har bestämt mig för att bli frisk och börja äta normalt igen, men när man ska ändra sina extrema matvanor så som jag så går det inte på en natt. Det kan ta flera månader, till och med år. Jag hoppas att min blogg kan inspirera andra ätstörda att ta sig ur det innan det är för sent, och jag hoppas visa andra unga flickor hur dåligt det är att få en ätstörning.
Jag är en tjej på xx år och bor i Sverige. Jag är halvasiat och halvsvensk = jag ser spansk ut. Jag bor med min halvsyster och mamma, båda är asiater.
Undrar ni vad min blogg ska handla om? Mitt liv, såklart! Men inte om vad jag har på mig för kläder eller vilket slags smink jag har på mig var dag, för jag är inte en sån flicka. Nej, bloggen kommer rikta sig mer åt min ätstörning och min fight för att ta sig ur den. Och för att ni ska kunna förstå min situation tänker jag förklara den för er;
Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde eller vad jag åt för något, mitt självförtroende var på topp och jag visste knappt vad kalorier var för något. Dessutom var jag en mycket glad och social flicka. Allt det förändrades för lite mer än ett år sen..
Jag började skolan efter sommarlovet och fick en del nya vänner. Och efter ett tag började jag lära mig av deras matvanor och fick jämt och ständigt höra deras gnäll "jag är så tjock", "jag behöver banta", "jag ska inte äta nånting alls till lunch". Självklart, tjejer i den åldern tänker jämt på sånt så det var ju inte chockerande. Det var bara det att jag inte tänkte sånt om mig själv. Jag tyckte att bantning var idiotiskt och ville aldrig börja, tänkte att jag inte ens behövde. Men mina vänner klagade jämt över sig själva trots att de var så smala, så jag började bli lite nervös över min egna kropp. Vi skulle ha hälsokontroll hos skolsyster en dag, då man kollar synen, hörseln, längden, vikten och mensen. När jag hade kollat vikten och bara satt där på stolen mittemot skolsystern, som skrev ner på papper och ändrade tillväxtkurvan (eller vad det nu heter), tänkte jag "jag kan lika gärna fråga" så jag frågade om jag var överviktig. Svaret? Ja, jag var överviktig. Det kom faktiskt som en chock för mig. Jag hade faktiskt inte trott det. Efter det började jag titta på spegelbilden allt mer. Jag såg det som jag inte såg förut, jag såg fel på mig själv överallt. När jag frågade mina vänner om jag var tjock svarade de alltid lite försiktigt "inte tjock, nej nej... men typ kanske lite mullig...", med tanke på sättet de sa det på var det ingen tvekan om att de faktiskt tyckte jag var tjock.
Jag började träffa skolsystern oftare och oftare, för att jag ville ha hjälp med att gå ner i vikt. Jag slutade med att äta chips och läsk och godis lika ofta och jag började promenera ofta. Jag sa till mig själv "jag ska aldrig banta, jag ska bli smal på ett hälsosamt sätt". Och det gick ganska bra, jag fick höra från vänner att jag såg smalare ut. När jag vägde mig så visade vågen inte mycket skillnad faktiskt, så jag blev lite nere. Men jag blev aldrig riktigt engegerad i viktnedgången, i alla fall inte så att jag tänkte på det 24/7. Jag åt fortfarande ganska mycket, bara inte onyttigheter och det är ju bra för en växande kropp. Men någon gång i slutet av November gick något snett, mitt självförtroende sjönk som en sten och jag började bli besatt av att veta hur mycket fett det fanns i maten, jag började surfa på internet efter vad man skulle akta sig för när man ville gå ner i vikt. I början av detta året började jag banta på allvar. Jag var jämt ute på internet och sökte efter thinspo, åt extremt lite, började köpa alla dessa dietprodukter som Nutrilett och Naturdiet.. jag gick då ner mycket i vikt, farligt mycket vikt på bara några få månader. Bara fyra månader efter nyår hade jag uppfyllt mitt nyårslöfte som var att gå ner 10 kilo.
Jag är inte som de flesta ätstörda, jag insåg att jag hade ett problem och sökte hjälp. Jag vet att jag borde äta ordentligt, jag vet att jag inte borde få ångest, jag vet jag vet jag vet. Så jag har bestämt mig för att bli frisk och börja äta normalt igen, men när man ska ändra sina extrema matvanor så som jag så går det inte på en natt. Det kan ta flera månader, till och med år. Jag hoppas att min blogg kan inspirera andra ätstörda att ta sig ur det innan det är för sent, och jag hoppas visa andra unga flickor hur dåligt det är att få en ätstörning.
Kommentarer
Trackback
