MEEEEEENS!
FLÄMT! Vet ni vad jag upptäckte nyss? Jag har fått tillbaka min mens! WOHO!! Åh, det var så himla LÄNGESEN! Jäklar, jag trodde det skulle ta typ ett år innan den kom tillbaka.
Jag är glad, mycket glad, men det kommer ändå bli lite jobbigt. Ganska gött var det att slippa mens, men man vet att det är något fel med kroppen och den känslan är inte så skön.
Yaaay!
Jag är glad, mycket glad, men det kommer ändå bli lite jobbigt. Ganska gött var det att slippa mens, men man vet att det är något fel med kroppen och den känslan är inte så skön.
Yaaay!
Usch och blä för regn..
Det bara rinner ner regn här, så det blir varken baguette eller sushi. Vem vill gå till stan i dåligt väder? Jaja.
Nu har jag läst några nya kommentarer och bestämde mig för att skriva en liten åsikt.
Jag vill ju bli smal, och jag säger att jag tycker jag väger mycket när jag bara väger 54 kg. Det betyder inte att jag tycker att personer som väger mer än mig är smällfeta, tvärtom, jag tycker att de är vackra. Jag tycker faktiskt det är skitsnyggt att vara fylligare och kurvigare än smal och normal! Men jag hatar att se det på mig själv. När jag ser mig i spegeln tänker jag "fan vad ful jag är, jag passar inte att vara överviktig. Jag borde bli smal som modellerna". Jag vill bara se fin ut och tycka att jag är fin, och jag tycker att smalt skulle passa mig bäst.
Jag tycker att skönhet inte alls bara kommer från utsidan, det ska handla om självsäkerhet. Om man vill skina ännu mer ska man fixa håret och kläder, inte enbart de som modellerna visar, utan de som passar ens kroppstyp och som man tycker om.
Jag är konstig, jag säger det här till hela världen men jag själv vill inte lyssna. Det känns inte kul att vara jag. Jag hoppas att alla som är som jag vågar säga till sig själva att de har fel, och att de är vackra NO MATTER WHAT!
Nu har jag läst några nya kommentarer och bestämde mig för att skriva en liten åsikt.
Jag vill ju bli smal, och jag säger att jag tycker jag väger mycket när jag bara väger 54 kg. Det betyder inte att jag tycker att personer som väger mer än mig är smällfeta, tvärtom, jag tycker att de är vackra. Jag tycker faktiskt det är skitsnyggt att vara fylligare och kurvigare än smal och normal! Men jag hatar att se det på mig själv. När jag ser mig i spegeln tänker jag "fan vad ful jag är, jag passar inte att vara överviktig. Jag borde bli smal som modellerna". Jag vill bara se fin ut och tycka att jag är fin, och jag tycker att smalt skulle passa mig bäst.
Jag tycker att skönhet inte alls bara kommer från utsidan, det ska handla om självsäkerhet. Om man vill skina ännu mer ska man fixa håret och kläder, inte enbart de som modellerna visar, utan de som passar ens kroppstyp och som man tycker om.
Jag är konstig, jag säger det här till hela världen men jag själv vill inte lyssna. Det känns inte kul att vara jag. Jag hoppas att alla som är som jag vågar säga till sig själva att de har fel, och att de är vackra NO MATTER WHAT!
Bästa vikten
Vilken vikt tycker ni jag bör ha? 1.62cm lång!
Hopplöst
Det går inte att kunna banta i min familj. De vill ju äta onyttigheter non-stop! Glass, pizza, hamburgare, choklad... you name it! Jag får helt enkelt börja träna ordentligt i sommar tills jag börjar skolan, då blir det lättare. Åhh, och jag som äntligen började gå ner...
Men alltså, tänk såhär: man borde njuta av livets fullaste. När jag är 90 år vill jag inte se tillbaka och ångra att jag inte åt mer som jag ville äta. Låter det konstigt? Tycker inte jag. Men bara för att man ska äta vad man vill så betyder inte det att man ska äta för mycket av det, eller hur? Om jag blir överviktig blir jag ju inte precis lycklig. Alltså, jag ska äta vad jag vill för att bli glad men se upp för att äta för mycket för då blir jag överviktig och det vill jag inte vara, då blir jag ledsen...
jag förstår ingenting av det jag skriver :S
Jag längtar tills jag börjar träna.. då kan jag oroa mig lite mindre.
Mums, mammas glass! Dolce leche någonting och melon.. mmhm!
Men alltså, tänk såhär: man borde njuta av livets fullaste. När jag är 90 år vill jag inte se tillbaka och ångra att jag inte åt mer som jag ville äta. Låter det konstigt? Tycker inte jag. Men bara för att man ska äta vad man vill så betyder inte det att man ska äta för mycket av det, eller hur? Om jag blir överviktig blir jag ju inte precis lycklig. Alltså, jag ska äta vad jag vill för att bli glad men se upp för att äta för mycket för då blir jag överviktig och det vill jag inte vara, då blir jag ledsen...
jag förstår ingenting av det jag skriver :S
Jag längtar tills jag börjar träna.. då kan jag oroa mig lite mindre.
Mums, mammas glass! Dolce leche någonting och melon.. mmhm!
Min längd...
En läsare frågade vad jag har för längd. Jag är cirka 1.62-1.64 (det varierar från sjukhus till sjukhus :P)kommer troligen inte växa något mer heller, haha...1.62 och en vikt på 55 är alldeles för mycket. Fast just nu, detta ögonblick, väger jag 54.
Vill gråta
Igår gjorde vi hemmagjord sushi, såå gott.. åt så himla mycket..
innan jag skulle gå och lägga mig kollade jag vågen. Den visade 56 och jag höll nästan på att spy, jag började storgråta och ville bara dö.. hemsk känsla.
SÅ IDAG SKA JAG FÖRSÖKA SVÄLTA MIG LITE!! Åt en nektarin till frukost. För mycket? Jag vet inte.. jag är jävligt hungrig i alla fall..
innan jag skulle gå och lägga mig kollade jag vågen. Den visade 56 och jag höll nästan på att spy, jag började storgråta och ville bara dö.. hemsk känsla.
SÅ IDAG SKA JAG FÖRSÖKA SVÄLTA MIG LITE!! Åt en nektarin till frukost. För mycket? Jag vet inte.. jag är jävligt hungrig i alla fall..
...morgon
Ja, är det en god morgon eller en dålig? Jag vågar inte kolla vågen, jag har ju ätit godis och skit nonstop i helgen. Igår var det i alla fall på 55, lite över till och med. Men magen är inte så stor idag. Kanske kan jag lyckas gå ner nu i veckan. Godisvikt och sånt försvinner ju lätt när man bara äter någon dag och sen återgår det till sin normala vikt. Men jag tror jag kan ha gått upp 1,5 kg :/ usch. Alldeles för mycket. Är jag överviktig nu?
hm..
Läste nyss en anonym kommentar, och vill bara säga att jag verkligen uppskattar det hon/han sa. Och ja, släkt och vänner vet om mina tankar det är alltid skönt att veta att någon vet om ens problem och kan stötta en.
Jag gillar verkligen inte hur jag är just nu, och jag tycker synd om de som också har ätstörningar men framförallt de som förnekar det. Jag förnekade det själv i flera månader. Till slut fick jag så många kommentarer i skolan om att jag var jättesmal, och då menade de för smal. När de sa det kändes det inte som komplimanger, det var nästan som om de var skrämda. Släktingar hade sagt det tidigare men jag lyssnade nästan aldrig.
Om man är smart och inser att man faktiskt går för långt så tar man kontakt med t. ex skolsyster, som skickar en till en vårdcentral och då skickar de (oftast) en remiss till ett anorexicenter, ex Capio. MAN BEHÖVER INTE VARA ANOREKTISKT SMAL för att kunna få hjälp, helst ska man få hjälpen INNAN man blir anorektisk!
I mitt fall var jag inte så värst underviktig så det första vårdcentret tyckte inte det behövde skickas någon remiss, men då visade vi min tillväxtkurva och där kunde man se att jag verkligen behövde hjälp.
en sån här typ, fast just den här är för flickor till 8 år tror jag
Det är ganska läskigt, jag skulle nästan få bo på något ställe i Varberg under sommarlovet för att lära mig äta ordentligt! Det ville jag absolut inte! Som tur var var att mamma kunde ta ledigt och hjälpa mig hemma istället.
Jag gillar verkligen inte hur jag är just nu, och jag tycker synd om de som också har ätstörningar men framförallt de som förnekar det. Jag förnekade det själv i flera månader. Till slut fick jag så många kommentarer i skolan om att jag var jättesmal, och då menade de för smal. När de sa det kändes det inte som komplimanger, det var nästan som om de var skrämda. Släktingar hade sagt det tidigare men jag lyssnade nästan aldrig.
Om man är smart och inser att man faktiskt går för långt så tar man kontakt med t. ex skolsyster, som skickar en till en vårdcentral och då skickar de (oftast) en remiss till ett anorexicenter, ex Capio. MAN BEHÖVER INTE VARA ANOREKTISKT SMAL för att kunna få hjälp, helst ska man få hjälpen INNAN man blir anorektisk!
I mitt fall var jag inte så värst underviktig så det första vårdcentret tyckte inte det behövde skickas någon remiss, men då visade vi min tillväxtkurva och där kunde man se att jag verkligen behövde hjälp.
en sån här typ, fast just den här är för flickor till 8 år tror jag
Det är ganska läskigt, jag skulle nästan få bo på något ställe i Varberg under sommarlovet för att lära mig äta ordentligt! Det ville jag absolut inte! Som tur var var att mamma kunde ta ledigt och hjälpa mig hemma istället.
Hur mycket är för mycket?
Okej jag får nog inte så många besökare per dag, men de som läser detta kan väl vara schyssta och svara denna onödiga fråga.
Hur mycket pannkakor är för många, om jag äter det till middag? Åt typ 3 st + 3 glas milkshake och jag känner mig skitfull och äcklig och tjock och fy jag vill inte ens gå nära spegeln!
Hur mycket pannkakor är för många, om jag äter det till middag? Åt typ 3 st + 3 glas milkshake och jag känner mig skitfull och äcklig och tjock och fy jag vill inte ens gå nära spegeln!
Lite info om mig
Jag läser också andra bloggar om ätstörningar så jag vet hur intressant det är att veta personernas vikt och längd (så man jämför sig själv..), så jag tar väl och skriver in det;
Längd: 1.63 cm
Vikt: runt 50 kg
Jag är inte anorektiskt smal men man kan säga att jag är för smal för min kropp. När jag började tänka på vikten vägde jag 65 kg, när jag började banta (början av 2009) vägde jag 59.
Längd: 1.63 cm
Vikt: runt 50 kg
Jag är inte anorektiskt smal men man kan säga att jag är för smal för min kropp. När jag började tänka på vikten vägde jag 65 kg, när jag började banta (början av 2009) vägde jag 59.
Välkommen till min nya blogg!
Ja, som rubriken lyder, välkommen till min nya och första blogg!
Jag är en tjej på xx år och bor i Sverige. Jag är halvasiat och halvsvensk = jag ser spansk ut. Jag bor med min halvsyster och mamma, båda är asiater.
Undrar ni vad min blogg ska handla om? Mitt liv, såklart! Men inte om vad jag har på mig för kläder eller vilket slags smink jag har på mig var dag, för jag är inte en sån flicka. Nej, bloggen kommer rikta sig mer åt min ätstörning och min fight för att ta sig ur den. Och för att ni ska kunna förstå min situation tänker jag förklara den för er;
Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde eller vad jag åt för något, mitt självförtroende var på topp och jag visste knappt vad kalorier var för något. Dessutom var jag en mycket glad och social flicka. Allt det förändrades för lite mer än ett år sen..
Jag började skolan efter sommarlovet och fick en del nya vänner. Och efter ett tag började jag lära mig av deras matvanor och fick jämt och ständigt höra deras gnäll "jag är så tjock", "jag behöver banta", "jag ska inte äta nånting alls till lunch". Självklart, tjejer i den åldern tänker jämt på sånt så det var ju inte chockerande. Det var bara det att jag inte tänkte sånt om mig själv. Jag tyckte att bantning var idiotiskt och ville aldrig börja, tänkte att jag inte ens behövde. Men mina vänner klagade jämt över sig själva trots att de var så smala, så jag började bli lite nervös över min egna kropp. Vi skulle ha hälsokontroll hos skolsyster en dag, då man kollar synen, hörseln, längden, vikten och mensen. När jag hade kollat vikten och bara satt där på stolen mittemot skolsystern, som skrev ner på papper och ändrade tillväxtkurvan (eller vad det nu heter), tänkte jag "jag kan lika gärna fråga" så jag frågade om jag var överviktig. Svaret? Ja, jag var överviktig. Det kom faktiskt som en chock för mig. Jag hade faktiskt inte trott det. Efter det började jag titta på spegelbilden allt mer. Jag såg det som jag inte såg förut, jag såg fel på mig själv överallt. När jag frågade mina vänner om jag var tjock svarade de alltid lite försiktigt "inte tjock, nej nej... men typ kanske lite mullig...", med tanke på sättet de sa det på var det ingen tvekan om att de faktiskt tyckte jag var tjock.
Jag började träffa skolsystern oftare och oftare, för att jag ville ha hjälp med att gå ner i vikt. Jag slutade med att äta chips och läsk och godis lika ofta och jag började promenera ofta. Jag sa till mig själv "jag ska aldrig banta, jag ska bli smal på ett hälsosamt sätt". Och det gick ganska bra, jag fick höra från vänner att jag såg smalare ut. När jag vägde mig så visade vågen inte mycket skillnad faktiskt, så jag blev lite nere. Men jag blev aldrig riktigt engegerad i viktnedgången, i alla fall inte så att jag tänkte på det 24/7. Jag åt fortfarande ganska mycket, bara inte onyttigheter och det är ju bra för en växande kropp. Men någon gång i slutet av November gick något snett, mitt självförtroende sjönk som en sten och jag började bli besatt av att veta hur mycket fett det fanns i maten, jag började surfa på internet efter vad man skulle akta sig för när man ville gå ner i vikt. I början av detta året började jag banta på allvar. Jag var jämt ute på internet och sökte efter thinspo, åt extremt lite, började köpa alla dessa dietprodukter som Nutrilett och Naturdiet.. jag gick då ner mycket i vikt, farligt mycket vikt på bara några få månader. Bara fyra månader efter nyår hade jag uppfyllt mitt nyårslöfte som var att gå ner 10 kilo.
Jag är inte som de flesta ätstörda, jag insåg att jag hade ett problem och sökte hjälp. Jag vet att jag borde äta ordentligt, jag vet att jag inte borde få ångest, jag vet jag vet jag vet. Så jag har bestämt mig för att bli frisk och börja äta normalt igen, men när man ska ändra sina extrema matvanor så som jag så går det inte på en natt. Det kan ta flera månader, till och med år. Jag hoppas att min blogg kan inspirera andra ätstörda att ta sig ur det innan det är för sent, och jag hoppas visa andra unga flickor hur dåligt det är att få en ätstörning.
Jag är en tjej på xx år och bor i Sverige. Jag är halvasiat och halvsvensk = jag ser spansk ut. Jag bor med min halvsyster och mamma, båda är asiater.
Undrar ni vad min blogg ska handla om? Mitt liv, såklart! Men inte om vad jag har på mig för kläder eller vilket slags smink jag har på mig var dag, för jag är inte en sån flicka. Nej, bloggen kommer rikta sig mer åt min ätstörning och min fight för att ta sig ur den. Och för att ni ska kunna förstå min situation tänker jag förklara den för er;
Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde eller vad jag åt för något, mitt självförtroende var på topp och jag visste knappt vad kalorier var för något. Dessutom var jag en mycket glad och social flicka. Allt det förändrades för lite mer än ett år sen..
Jag började skolan efter sommarlovet och fick en del nya vänner. Och efter ett tag började jag lära mig av deras matvanor och fick jämt och ständigt höra deras gnäll "jag är så tjock", "jag behöver banta", "jag ska inte äta nånting alls till lunch". Självklart, tjejer i den åldern tänker jämt på sånt så det var ju inte chockerande. Det var bara det att jag inte tänkte sånt om mig själv. Jag tyckte att bantning var idiotiskt och ville aldrig börja, tänkte att jag inte ens behövde. Men mina vänner klagade jämt över sig själva trots att de var så smala, så jag började bli lite nervös över min egna kropp. Vi skulle ha hälsokontroll hos skolsyster en dag, då man kollar synen, hörseln, längden, vikten och mensen. När jag hade kollat vikten och bara satt där på stolen mittemot skolsystern, som skrev ner på papper och ändrade tillväxtkurvan (eller vad det nu heter), tänkte jag "jag kan lika gärna fråga" så jag frågade om jag var överviktig. Svaret? Ja, jag var överviktig. Det kom faktiskt som en chock för mig. Jag hade faktiskt inte trott det. Efter det började jag titta på spegelbilden allt mer. Jag såg det som jag inte såg förut, jag såg fel på mig själv överallt. När jag frågade mina vänner om jag var tjock svarade de alltid lite försiktigt "inte tjock, nej nej... men typ kanske lite mullig...", med tanke på sättet de sa det på var det ingen tvekan om att de faktiskt tyckte jag var tjock.
Jag började träffa skolsystern oftare och oftare, för att jag ville ha hjälp med att gå ner i vikt. Jag slutade med att äta chips och läsk och godis lika ofta och jag började promenera ofta. Jag sa till mig själv "jag ska aldrig banta, jag ska bli smal på ett hälsosamt sätt". Och det gick ganska bra, jag fick höra från vänner att jag såg smalare ut. När jag vägde mig så visade vågen inte mycket skillnad faktiskt, så jag blev lite nere. Men jag blev aldrig riktigt engegerad i viktnedgången, i alla fall inte så att jag tänkte på det 24/7. Jag åt fortfarande ganska mycket, bara inte onyttigheter och det är ju bra för en växande kropp. Men någon gång i slutet av November gick något snett, mitt självförtroende sjönk som en sten och jag började bli besatt av att veta hur mycket fett det fanns i maten, jag började surfa på internet efter vad man skulle akta sig för när man ville gå ner i vikt. I början av detta året började jag banta på allvar. Jag var jämt ute på internet och sökte efter thinspo, åt extremt lite, började köpa alla dessa dietprodukter som Nutrilett och Naturdiet.. jag gick då ner mycket i vikt, farligt mycket vikt på bara några få månader. Bara fyra månader efter nyår hade jag uppfyllt mitt nyårslöfte som var att gå ner 10 kilo.
Jag är inte som de flesta ätstörda, jag insåg att jag hade ett problem och sökte hjälp. Jag vet att jag borde äta ordentligt, jag vet att jag inte borde få ångest, jag vet jag vet jag vet. Så jag har bestämt mig för att bli frisk och börja äta normalt igen, men när man ska ändra sina extrema matvanor så som jag så går det inte på en natt. Det kan ta flera månader, till och med år. Jag hoppas att min blogg kan inspirera andra ätstörda att ta sig ur det innan det är för sent, och jag hoppas visa andra unga flickor hur dåligt det är att få en ätstörning.
