Super!
Ikväll ska jag försöka plugga lite till en redovisning imorgon. Men när SuperSize vs Super Skinny kommer ikväll kommer jag inte kunna plugga alls, haha!
Om jag fick välja en kropp av dessa två skulle jag välja Super Skinny. Föga förvånande, va?
__
Kalorier räknade idag;
1 äpple - 100 kcal
1 banan - 250 kcal
1 fralla utan pålägg - 300 kcal
= 650 kcal
OBS det jag räknar stämmer troligen INTE ALLS med de riktiga näringsvärdena då jag har en tendens att överdriva kalorierna + jag har inte så stor koll på all mat när det gäller kalorier, så tro inte att mina uträkningar alltid stämmer.
Ska äta makaroner med köttfärs och sallad ikväll.. och försöka låta bli att äta kakan i frysen.. eller vafan, jag måste lägga på mig lite, jag ska ju inte bli FÖR smal! KOM IHÅG, DET ÄR VIKTIGT FÖR VÄXANDE KROPPAR ATT ÄTA ORDENTLIGT ANNARS KOMMER VI SE FULA UT SOM STRYK!!!!!!! Fan, jag vet ju att det är rätt! Jag vet ju att det faktiskt är bäst att äta! VARFÖR GÖR JAG DET INTE, ååhh... jag är så jävla svag.
Om jag fick välja en kropp av dessa två skulle jag välja Super Skinny. Föga förvånande, va?
__
Kalorier räknade idag;
1 äpple - 100 kcal
1 banan - 250 kcal
1 fralla utan pålägg - 300 kcal
= 650 kcal
OBS det jag räknar stämmer troligen INTE ALLS med de riktiga näringsvärdena då jag har en tendens att överdriva kalorierna + jag har inte så stor koll på all mat när det gäller kalorier, så tro inte att mina uträkningar alltid stämmer.
Ska äta makaroner med köttfärs och sallad ikväll.. och försöka låta bli att äta kakan i frysen.. eller vafan, jag måste lägga på mig lite, jag ska ju inte bli FÖR smal! KOM IHÅG, DET ÄR VIKTIGT FÖR VÄXANDE KROPPAR ATT ÄTA ORDENTLIGT ANNARS KOMMER VI SE FULA UT SOM STRYK!!!!!!! Fan, jag vet ju att det är rätt! Jag vet ju att det faktiskt är bäst att äta! VARFÖR GÖR JAG DET INTE, ååhh... jag är så jävla svag.
Sweet living
Aaaaahhhh skönt att konditionstestet är över. Jag fick VG! Jag sprang hela 3:30 minuter snabbare än förra året! Det låter visserligen kanske ganska lite, men jag är grymt stolt ;)
Klockan halv tre får jag äta... äter med 3-4 timmars mellanrum, det förbränner bättre. Jag ville verkligen äta skolmaten men jag sprang hem istället, där det inte finns någon färdiglagad mat som läskar mig... åh, jag är så dum, jag vet att jag borde äta! Varför gör jag det inte?
Undrar vad jag ska äta.. en fralla kanske.. få se nu, ska räkna kalorier (jag kan inte sluta, hjälp mig!!!)
Klockan halv tre får jag äta... äter med 3-4 timmars mellanrum, det förbränner bättre. Jag ville verkligen äta skolmaten men jag sprang hem istället, där det inte finns någon färdiglagad mat som läskar mig... åh, jag är så dum, jag vet att jag borde äta! Varför gör jag det inte?
Undrar vad jag ska äta.. en fralla kanske.. få se nu, ska räkna kalorier (jag kan inte sluta, hjälp mig!!!)
Strax iväg till skolan..
Ja, jag ska bara borsta tänderna och tvätta ansikte - and I'm off!
Min frukost blev väl sådär, ett halvt äpple.. men det är bara för att jag ska äta en hel banan om 3 timmar! Bananer lär ge energi och jag behöver mycket energi om jag ska slippa komma sist i konditionstestet i år! Förra året, då jag vägde 65, kom jag sist av alla, så fruktansvärt pinsamt!! Hoppas det går bättre i år!
Tro mig, jag är inte stolt över mig själv för att jag bara ätit ett halvt äpple. Det är ingenting att vara stolt över.
Min frukost blev väl sådär, ett halvt äpple.. men det är bara för att jag ska äta en hel banan om 3 timmar! Bananer lär ge energi och jag behöver mycket energi om jag ska slippa komma sist i konditionstestet i år! Förra året, då jag vägde 65, kom jag sist av alla, så fruktansvärt pinsamt!! Hoppas det går bättre i år!
Tro mig, jag är inte stolt över mig själv för att jag bara ätit ett halvt äpple. Det är ingenting att vara stolt över.
Lite info om mig
Jag läser också andra bloggar om ätstörningar så jag vet hur intressant det är att veta personernas vikt och längd (så man jämför sig själv..), så jag tar väl och skriver in det;
Längd: 1.63 cm
Vikt: runt 50 kg
Jag är inte anorektiskt smal men man kan säga att jag är för smal för min kropp. När jag började tänka på vikten vägde jag 65 kg, när jag började banta (början av 2009) vägde jag 59.
Längd: 1.63 cm
Vikt: runt 50 kg
Jag är inte anorektiskt smal men man kan säga att jag är för smal för min kropp. När jag började tänka på vikten vägde jag 65 kg, när jag började banta (början av 2009) vägde jag 59.
Mousse+Kokosboll men ingen pasta!
Idag var jag inte i skolan (fejkad huvudvärk, haha) så mamma frågade om jag ville gå till stan och kolla klänningar till vår skolavslutning. Personligen ville jag inte det för jag visste redan att det inte fanns några fina, men jag ville så gärna ha fika som vi alltid har när vi går till stan <3 det är bra att unna sig fika då och då för då får man inte hetsattack helt plötsligt ;)
men dumma mig, jag tog en chokladmousse med jordgubb OCH en kokosboll! Varför la jag till den? Chokladmoussen var äcklig, men mamma påpekade "det är dyrt på det här stället" så jag fick lite skuldkänslor. Jag kan ju inte skita i att äta den, mamma betalade mycket för den.. så jag åt hela biten och kokosbollen + smakade lite av mammas Napoleon-kaka. Onödiga kalorier. Ångest.
Hatar när mamma frågar vad vi vill ha till middag, då vill jag alltid säga "pizza!" men jag låter bli.. duktig flicka. Pizza kan man äta, men inte för ofta.
Jag ville ha pasta, för vi ska ha konditionstest imorgon och jag behöver energi, men neeeheeeej det tar för lång tid att laga! Dessutom gillar inte syrran pasta. Blev lite tjurig, och det märkte mamma när jag hjälpte henne att handla... (tips!!! hjälp ofta till om de ska ut och handla eller något sånt, du får ju lite motion :D)
men dumma mig, jag tog en chokladmousse med jordgubb OCH en kokosboll! Varför la jag till den? Chokladmoussen var äcklig, men mamma påpekade "det är dyrt på det här stället" så jag fick lite skuldkänslor. Jag kan ju inte skita i att äta den, mamma betalade mycket för den.. så jag åt hela biten och kokosbollen + smakade lite av mammas Napoleon-kaka. Onödiga kalorier. Ångest.
Hatar när mamma frågar vad vi vill ha till middag, då vill jag alltid säga "pizza!" men jag låter bli.. duktig flicka. Pizza kan man äta, men inte för ofta.
Jag ville ha pasta, för vi ska ha konditionstest imorgon och jag behöver energi, men neeeheeeej det tar för lång tid att laga! Dessutom gillar inte syrran pasta. Blev lite tjurig, och det märkte mamma när jag hjälpte henne att handla... (tips!!! hjälp ofta till om de ska ut och handla eller något sånt, du får ju lite motion :D)
Välkommen till min nya blogg!
Ja, som rubriken lyder, välkommen till min nya och första blogg!
Jag är en tjej på xx år och bor i Sverige. Jag är halvasiat och halvsvensk = jag ser spansk ut. Jag bor med min halvsyster och mamma, båda är asiater.
Undrar ni vad min blogg ska handla om? Mitt liv, såklart! Men inte om vad jag har på mig för kläder eller vilket slags smink jag har på mig var dag, för jag är inte en sån flicka. Nej, bloggen kommer rikta sig mer åt min ätstörning och min fight för att ta sig ur den. Och för att ni ska kunna förstå min situation tänker jag förklara den för er;
Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde eller vad jag åt för något, mitt självförtroende var på topp och jag visste knappt vad kalorier var för något. Dessutom var jag en mycket glad och social flicka. Allt det förändrades för lite mer än ett år sen..
Jag började skolan efter sommarlovet och fick en del nya vänner. Och efter ett tag började jag lära mig av deras matvanor och fick jämt och ständigt höra deras gnäll "jag är så tjock", "jag behöver banta", "jag ska inte äta nånting alls till lunch". Självklart, tjejer i den åldern tänker jämt på sånt så det var ju inte chockerande. Det var bara det att jag inte tänkte sånt om mig själv. Jag tyckte att bantning var idiotiskt och ville aldrig börja, tänkte att jag inte ens behövde. Men mina vänner klagade jämt över sig själva trots att de var så smala, så jag började bli lite nervös över min egna kropp. Vi skulle ha hälsokontroll hos skolsyster en dag, då man kollar synen, hörseln, längden, vikten och mensen. När jag hade kollat vikten och bara satt där på stolen mittemot skolsystern, som skrev ner på papper och ändrade tillväxtkurvan (eller vad det nu heter), tänkte jag "jag kan lika gärna fråga" så jag frågade om jag var överviktig. Svaret? Ja, jag var överviktig. Det kom faktiskt som en chock för mig. Jag hade faktiskt inte trott det. Efter det började jag titta på spegelbilden allt mer. Jag såg det som jag inte såg förut, jag såg fel på mig själv överallt. När jag frågade mina vänner om jag var tjock svarade de alltid lite försiktigt "inte tjock, nej nej... men typ kanske lite mullig...", med tanke på sättet de sa det på var det ingen tvekan om att de faktiskt tyckte jag var tjock.
Jag började träffa skolsystern oftare och oftare, för att jag ville ha hjälp med att gå ner i vikt. Jag slutade med att äta chips och läsk och godis lika ofta och jag började promenera ofta. Jag sa till mig själv "jag ska aldrig banta, jag ska bli smal på ett hälsosamt sätt". Och det gick ganska bra, jag fick höra från vänner att jag såg smalare ut. När jag vägde mig så visade vågen inte mycket skillnad faktiskt, så jag blev lite nere. Men jag blev aldrig riktigt engegerad i viktnedgången, i alla fall inte så att jag tänkte på det 24/7. Jag åt fortfarande ganska mycket, bara inte onyttigheter och det är ju bra för en växande kropp. Men någon gång i slutet av November gick något snett, mitt självförtroende sjönk som en sten och jag började bli besatt av att veta hur mycket fett det fanns i maten, jag började surfa på internet efter vad man skulle akta sig för när man ville gå ner i vikt. I början av detta året började jag banta på allvar. Jag var jämt ute på internet och sökte efter thinspo, åt extremt lite, började köpa alla dessa dietprodukter som Nutrilett och Naturdiet.. jag gick då ner mycket i vikt, farligt mycket vikt på bara några få månader. Bara fyra månader efter nyår hade jag uppfyllt mitt nyårslöfte som var att gå ner 10 kilo.
Jag är inte som de flesta ätstörda, jag insåg att jag hade ett problem och sökte hjälp. Jag vet att jag borde äta ordentligt, jag vet att jag inte borde få ångest, jag vet jag vet jag vet. Så jag har bestämt mig för att bli frisk och börja äta normalt igen, men när man ska ändra sina extrema matvanor så som jag så går det inte på en natt. Det kan ta flera månader, till och med år. Jag hoppas att min blogg kan inspirera andra ätstörda att ta sig ur det innan det är för sent, och jag hoppas visa andra unga flickor hur dåligt det är att få en ätstörning.
Jag är en tjej på xx år och bor i Sverige. Jag är halvasiat och halvsvensk = jag ser spansk ut. Jag bor med min halvsyster och mamma, båda är asiater.
Undrar ni vad min blogg ska handla om? Mitt liv, såklart! Men inte om vad jag har på mig för kläder eller vilket slags smink jag har på mig var dag, för jag är inte en sån flicka. Nej, bloggen kommer rikta sig mer åt min ätstörning och min fight för att ta sig ur den. Och för att ni ska kunna förstå min situation tänker jag förklara den för er;
Jag hade aldrig brytt mig om hur mycket jag vägde eller vad jag åt för något, mitt självförtroende var på topp och jag visste knappt vad kalorier var för något. Dessutom var jag en mycket glad och social flicka. Allt det förändrades för lite mer än ett år sen..
Jag började skolan efter sommarlovet och fick en del nya vänner. Och efter ett tag började jag lära mig av deras matvanor och fick jämt och ständigt höra deras gnäll "jag är så tjock", "jag behöver banta", "jag ska inte äta nånting alls till lunch". Självklart, tjejer i den åldern tänker jämt på sånt så det var ju inte chockerande. Det var bara det att jag inte tänkte sånt om mig själv. Jag tyckte att bantning var idiotiskt och ville aldrig börja, tänkte att jag inte ens behövde. Men mina vänner klagade jämt över sig själva trots att de var så smala, så jag började bli lite nervös över min egna kropp. Vi skulle ha hälsokontroll hos skolsyster en dag, då man kollar synen, hörseln, längden, vikten och mensen. När jag hade kollat vikten och bara satt där på stolen mittemot skolsystern, som skrev ner på papper och ändrade tillväxtkurvan (eller vad det nu heter), tänkte jag "jag kan lika gärna fråga" så jag frågade om jag var överviktig. Svaret? Ja, jag var överviktig. Det kom faktiskt som en chock för mig. Jag hade faktiskt inte trott det. Efter det började jag titta på spegelbilden allt mer. Jag såg det som jag inte såg förut, jag såg fel på mig själv överallt. När jag frågade mina vänner om jag var tjock svarade de alltid lite försiktigt "inte tjock, nej nej... men typ kanske lite mullig...", med tanke på sättet de sa det på var det ingen tvekan om att de faktiskt tyckte jag var tjock.
Jag började träffa skolsystern oftare och oftare, för att jag ville ha hjälp med att gå ner i vikt. Jag slutade med att äta chips och läsk och godis lika ofta och jag började promenera ofta. Jag sa till mig själv "jag ska aldrig banta, jag ska bli smal på ett hälsosamt sätt". Och det gick ganska bra, jag fick höra från vänner att jag såg smalare ut. När jag vägde mig så visade vågen inte mycket skillnad faktiskt, så jag blev lite nere. Men jag blev aldrig riktigt engegerad i viktnedgången, i alla fall inte så att jag tänkte på det 24/7. Jag åt fortfarande ganska mycket, bara inte onyttigheter och det är ju bra för en växande kropp. Men någon gång i slutet av November gick något snett, mitt självförtroende sjönk som en sten och jag började bli besatt av att veta hur mycket fett det fanns i maten, jag började surfa på internet efter vad man skulle akta sig för när man ville gå ner i vikt. I början av detta året började jag banta på allvar. Jag var jämt ute på internet och sökte efter thinspo, åt extremt lite, började köpa alla dessa dietprodukter som Nutrilett och Naturdiet.. jag gick då ner mycket i vikt, farligt mycket vikt på bara några få månader. Bara fyra månader efter nyår hade jag uppfyllt mitt nyårslöfte som var att gå ner 10 kilo.
Jag är inte som de flesta ätstörda, jag insåg att jag hade ett problem och sökte hjälp. Jag vet att jag borde äta ordentligt, jag vet att jag inte borde få ångest, jag vet jag vet jag vet. Så jag har bestämt mig för att bli frisk och börja äta normalt igen, men när man ska ändra sina extrema matvanor så som jag så går det inte på en natt. Det kan ta flera månader, till och med år. Jag hoppas att min blogg kan inspirera andra ätstörda att ta sig ur det innan det är för sent, och jag hoppas visa andra unga flickor hur dåligt det är att få en ätstörning.
